Nu är min lilla snutta i himlen kanske? Jag hoppas på att hon ligger skönt och blir kliad på magen av Frida. -gråter-
Usch det är verkligen jobbigt, hon är borta nu min lilla bebis.
Inatt sov jag inte många timmar utan jag låg o gosade med henne och hon slickade bort varje tår som föll ner från mina kinder.
Men sen på morgonen försökte jag få henne att pussa mig men nej hon ville inte.
Mamma o jag låg i sängen och klappade och kramade henne till klockan blev 11.00, vi åkte bort till veterinär stationen och jag han inte mer än sätta foten innan för dörren så kom tårarna som floder, vi satte oss ner o jag borde in mitt huvud i hennes päls och försökte på nytt att få en puss men hon vägrade, varför? Kände hon att jag skulle lämna henne?
För så gjorde hon alltid när jag skulle åka bort då surade hon och jag fick aldrig någon puss då..
Men jag hade gärna velat ha en liten puss som tröst, väl inne i rummet satte jag henne på undersökningsbordet och ställde mig så nära att hon kunde luta sig mot mig. Veterinären gav henne en lugnande spruta sen försvann hon iväg ett tag, Tilda blev helt dåsig, hennes benen orkade inte bära henne och jag märkte på henne att hon inte tyckte om det för hon försökte hela tiden ställa sig upp o hennes andning blev slö så det började låt konstigt när hon andades. När veterinären kom tillbaks och satte katetern i benet på henne ville jag bara skrika stop och ta med mig henne där ifrån!!! Men hon gav Tilda den sista sprutan och tårarna bara forsade. Tildas huvud ramlade ner i min hand och veterinären lyssnade på hjärtat och hon var borta. Åh, det gick så fort! O jag kände sån panik för jag ville så gärna ta med mig henne där ifrån. Men det hade inte hjälpt henne något utan hade bara varit för min skull.. Och ingen ide att skjuta upp det för det var bäst så här för henne.
Min lilla älskade Tilda