Jag har så svårt att dela med mig av vad jag känner, för det kan ju misstolkas eller så kanske jag måste försvara mig.
Om jag inte kan de så blir det väldigt jobbigt o fel. och så vet jag att personen ändå inte förståt mig.
Jag stoppar undan allt lång in så det inte ska kännas, men ibland så kryper det fram snabbare än jag hinner stoppa tillbaks det.
Och då kommer känslan, känslan av att gå sönder.
Det känns som allt trycker sig utåt inifrån, som om benen ska spricka sönder och gå av.
Jag får koncentrera mig på att minnas hur man andas.
In ut, in ut, in ut.. okej ja just ja så var det ja... in ut, in ut..

Det går över jag vet det, det gör det alltid.

Nu ska ni inte tro att jag går runt och mår skit, för det gör jag inte.
Jag mår offtas bra eller iaf okej..
Men så finns det saker små o obetydliga saker som får allt att kännas så här.
För jag kan inte sätta orden på känslorna, för det är bara starka känslor..
Som inte alltid finns ord för.